Jag vet inte vad som har hänt och jag är så jävla trött på att få den frågan. "Men vad va d som hände då?" "Vad är det som är fel?" JAG FKN VET INTE VAD SOM HAR HÄNT JAG VET INTE HUR JAG MÅR OCH JAG VET INGENTING. 

Jag är så fkn trött på allt, asså verkligen allt. Det finns inget bra kvar, inget fint, inget tillräckligt bra som distraherar mig från verkligheten längre. Det goda är helt enkelt inte tillräckligt gott längre. Jag har ju sagt hela tiden att medicinen gör mina känslor plana och som ett streck i mitten av en 100-skala så ligger dom på 50 hela tiden, inga lyckliga stunder och inga riktigt jobbiga. Men vafan hände med d? Nu ligger mina känslor på 30-strecket och det finns fortfarande inga riktiga toppar, men oj vad d finns dalar. Jag som inte brukar gråta var tvugen att hålla inne gråt i bilen, under tiden vi tog nya pass och i bilen påväg hem och sen när vi väl kom hem så bröt jag ihop. Va e d för fkn bullshit, jag hatar att gråta men mitt hjärta gör bara ont. Mitt huvud kommer sprängas. 

Jag behöver bara komma bort. Jag behöver vara själv med typ en hund i Bahamas på obestämd tid för att återhämta mig. Men hur rimligt är d? Istället är den enda "pausen" jag får att vara inne på mitt rum. Jag behöver fortfarande ha alla jävla människor runt mig som drar så jävla mycket energi. Jag är så jävla trött på att behöva bry mig om andra,  hålla kontakt med folk och ta hand om allas jävla problem. Jag önskar från botten av mitt fkn hjärta att jag bara kan lämna dehär livet snart, gärna så snart som möjligt.

Allt är bara skit, allt. Jag är trött på mina vänner, på min familj och mig själv. Jag har två prov imorgon och en körlektion, tänker bara ge upp att plugga till privatjuridiken, jag skiter i. O ledarskapen visste jag inte ens att vi hade imorgon så fuck den, tänker inte ens gå t skolan imorgon. O hade jag kunnat så hade jag avbokat körlektionen men det är såklart fkn försent nu. Jävla hora

Jag har fått min energi av att träffa mina vänner förut men nu när det inte heller hjälper vad har jag då kvar? Och jag kan ju inte vara distraherad hela tiden, jag måste se verkligheten åtminstone ibland. Men så fort jag måste ta tag i minsta lilla så känner jag mig bara så hopplös och trött. Jag vill bara dö.